"Du är så jävla omanlig!"

"Vad är du för man egentligen?"

"Mattias, du som är man, kan du förklara varför män…"

"Hej Mattias, du är visserligen den kanske mest omanliga person jag känner, men jag har en fråga."

Idag är det internationella mansdagen, och det är en dag då jag känner att man kan passa på att reflektera lite över vad det innebär för mig att jag presenterar som man. Om ni varit inne på min profil på någon av mina sociala medier kan ni ha noterat att jag inte använder manliga pronomen för att definiera mig. Som i så många andra aspekter av mitt liv, har jag aldrig riktigt känt mig hemma i en specifik kategori utan finner mig någonstans i gråzonerna mittemellan.

Utåt syns inte inte detta. Egentligen kanske jag skulle sluppit en del problem om jag varit bättre på att spegla min könsidentitet i yttre attribut, men nu är jag utåt sätt väldigt mycket en medelålders man. Skäggig och med allt mindre hår på huvudet och allt mer hår överallt annars. Suck. Men särskilt manlig är jag inte. Ni vet kanske de där "gender test"-sidorna som ibland finns på nätet? Jag har gjort några sådana genom åren (tror the sparks gender test var det första jag stötte på för ett tjugotal år sedan). Jag har ännu aldrig stött på ett som kommer till slutsatsen att jag är man.

Mitt gränslandsjag har ställt till det, när min version av att vara man inte riktigt går ihop med omvärldens förväntningar. Jag har funnit mig i två relationer där min partner uttryckt frustration och använt omanlighet som skällsord i försök att såra mig, och just de skällsorden fungerade inte på mig (de hittade andra sätt att göra mig illa i stället, vilket också har bäring på den här frågan). Som verksam och i omgångar student i områden där jag inte sällan varit den enda eller en av få som presenterar som män är det också lätt att bli den som också tillfrågas att förklara ett manligt perspektiv – något som jag tror jag är särdeles illa lämpad att göra i många fall.

Några gånger har mitt gränslandsjag varit rakt av en fara. Den mest uppenbara var när en elev (många år sedan nu) i en psykos en morgon fick för sig att han skulle döda mig. På eftermiddagen den dagen förklarande föräldrarna att eleven hade svårt att relatera till mig då jag inte passade in i hans bild av hur män agerade. Jag hade för mjuk framtoning. Kunde jag kanske agera mer traditionellt manligt mot eleven? (Det blev inte en vidare fråga då eleven blev omhändertagen av vården med anledning av det inträffade).

I möten med vården har detta återkommande varit problematiskt. Jag sökte mig till psykvården ett flertal gånger och backade för att jag kände att jag inte blev tagen på allvar. Jag hade varit med om saker i relationer som jag visste att jag behövde hjälp att hantera, men det tog tid att hitta någon som lyssnade tillräckligt länge och som kunde se bortom könsroller tillräckligt mycket att hon kunde hjälpa mig ta ordet "misshandel" i min mun och börja förstå vad jag levt med. En person som kunde stanna upp under terapin och se sig själv, backa tillbaka och reflektera. "Vänta, nu sa jag det här till dig. Om du hade varit kvinna, då hade jag nog reagerat så här i stället. Hur känner du om det?"

Apropå misshandel, så har jag upplevt ett annat problem som konsekvens av detta. Jag har visserligen aldrig varit förtjust i genren våld-som-humor, men det tog en annan dimension efter mins egna erfarenheter. Jag och vänner var på operan och såg en komedi. Återkommande inslag i denna komedi var flickvännen som slog och hånade sin mesiga pojkvän som humoristiskt inslag.

Det var inte slagen och hånen i sig som fick det att svarta för mina ögon. Det var skrattet från publiken omkring mig.

Som förälder. Vi hade extrema problem med sömn efter första barnet, och inga standardråd hjälpte överhuvudtaget. Vi kontaktade BVC för stöd, uttalat för att jag höll på att kollapsa totalt – och fick rådet att jag måste avlasta min fru mer. Jag förstår att rådet kommer ur ett mönster och i många fall är rimligt, men det blev en form av bekräftelse på att enskilda fall som bryter mot mönstret blir osynliga. När vi till slut lyckades förklara att nej det var inte min fru som var på gränsen till kollaps, det var jag – då fanns inga råd att ge.

Jag har förstås någon mån av könsdysfori – men den ligger inte så mycket i att jag inte känner mig hemma i min egen kropp som att jag inte känner mig hemma synen på män. I böcker och spel tenderar jag att inta perspektivet av kvinnliga karaktärer snarare än manliga till stor del för att jag har lättare att relatera till dessa karaktärer överlag.

Vad vill jag egentligen säga med det här? Jag vet inte. Det är som sagt en uppsättning reflektioner över mansrollen och min något komplicerade relation till den.