Det blev tyst här på bloggen ett tag, mest för att jag var lite väl nära att gå in i väggen under våren. Tre jobb plus föräldraskap och hem är tufft, särskilt som ekonomin blev lite knepigare – vi klarar oss absolut, men det var ett tag där det kändes lite jobbigt för mig när inflationen skenade samtidigt som jag gick ner rejält i lön på grund av doktorandjobbet. Det här inlägget blir i alla fall lite av en tankedump, som förhoppningsvis följs av fördjupande inlägg.

Under våren har jag ägnat mycket tid åt AI i skolan ur egentligen tre olika perspektiv: Det första om hur vi ska undervisa om AI inom nuvarande ramar. Vi kan inte vänta med att inkorporera AI i vår undervisning tills det står uttryckligen i våra styrdokument, och inte heller tills vi har en väl genomarbetad plan för AI-litteracitet – med tanke på hur vi hanterar undervisning i grundläggande datorkunskap ska vi kanske inte hoppas för mycket på att AI-frågan hanteras bättre. Vi gjorde i alla fall en liten studie om att föra in ett moment om undervisning om AI i gymnasieskolans teknik- och programmeringskurser. Det handlade om ett begränsat moment 2-3 lektioner med både teoretiska och praktiska inslag, och det gav definitivt effekter som kändes eftersträvansvärda. Förhoppningsvis kommer en artikel om det hyfsat snart (den är under review, men det var studie som gjordes för att fånga en rörelse i farten, och jag är fortfarande ganska oerfaren i vetenskaplig publicering, så får se om den duger…). Jag ska också försöka skriva en artikel i Atena didaktik om den, som kanske blir lite mer professionsnära.

Det andra perspektivet jag ägnat mig åt är lärarperspektivet på AI i skolan och vilka risker, möjligheter och behov till förändring som kommer av teknikens utveckling och tillgänglighet. Även här har jag samlat in data, den här gången via enkäter, intervjuer och workshops, och jag tillsammans med kollegor sitter mitt uppe i dataanalys, men tyvärr ligger just denna studie lite ovanpå allas våra arbetsuppgifter och kommer nog kanske ta lite längre tid än jag skulle önska. Men intressant är det!

Det tredje är elevers syn på och användning av AI, där jag håller på med en studie innefattande såväl intervjuer som enkäter, och där datainsamlingsfasen planeras vara klar i juni. Det här är den största studien av de tre som också inkluderar en mycket större bredd på respondenter och förhoppningsvis kan ge en bättre helhetsbild över hur det ser ut i vårt land. Den här studien kommer nog uppta en stor del av min tid under hösten, och här räknar jag med att presentera såväl preprints som populärvetenskapliga sammanställningar av preliminära analyser, så att inte resultatet dröjer två år innan det når ut.

Parallellt med detta har jag funderat mycket kring framtiden. Vart är vi på väg? En del av den data jag samlat in pekar mot en ganska dyster utveckling, där klyftan mellan elever och lärare växer, där elever känner sig misstänkliggjorda, inlåsta, och där skolan blivit mindre relevant för dem. Det känns som en farlig väg att fortsätta på, men rörelsen mot en mer inlåst, auktoritär skola finns också i tidsandan, och det finns en lockelse i den enkla lösningen: Bort med det digitala, mer disciplin och kontroll för att säkerställa kunskaper.

Men jag tror inte att den vägen är en rimlig väg att sträva mot, den ignorerar behoven som kommer i och med förändrade tekniker och samhälle. Vi kan inte bara konstatera att vi lär oss sämre när vi läser på skärm än på papper och avskaffa skärmen – vi måste lära oss strategier för att också kunna läsa på skärm.

Tyvärr är det svårt att föra diskussioner om komplexitet i samhällsdebatten, och skolan är en komplex verksamhet. Inom AI-forskning har det länge strävats efter att ersätta lärare med AI, i stället för att fokusera på vilken roll AI kan ha i den komplexa lärandesituationen som kompletterar de existerande relationerna som redan finns. AI kommer inte ersätta lärare. AI kommer däremot utgöra en hel drös med extralärare både i klassrummet som utanför, och kan där vara stöd för både lärare och elever i lärandesituationen. Och här ska vi inte stirra oss blinda på stora modeller, eller generativ AI, utan vi kommer landa i kombinationer av AI-tekniker, där learning analytics kommer spela en viktig roll i bakgrunden för att ha analyser av god kvalitet som de generativa teknikerna kan använda för att reglera sin kommunikation med elever och lärare.

Men här finns betydande risker att fundera över. Är vi bekväma med att multinationella företag, troligtvis främst amerikanska, sköter all denna avancerade undervisningsteknologi? Vad förlorar vi i form av kulturella uttryck, kulturellt specifik kunskap, språkliga nyanser för att inte tala om integritet och etiska aspekter om vi tar den enkla vägen ut och låter MegaEducationCorp ha monopol, eller oligopol, över vår utbildning?

Vi skulle behöva en nationell samling kring AI i skolan, och vi skulle behöva satsningar på lokala lösningar. Vi har ett nätverk av superdatorer i NAISS, vilka är en fantastisk resurs för forskarsamhället – men vi skulle behöva hitta sätt att sätta upp AI-modeller som skolans aktörer kan laborera med och som är säkra miljöer där data kan bearbetas i enlighet med GDPR och inte används för träning av modeller.

Även om utvecklingen går framåt i form av mer effektiva modeller och mer resurseffektiv hårdvara, är det inte rimligt ut varken ekonomiskt eller klimatmässigt perspektiv att satsa på att alla ska använda de största modellerna som finns i alla lägen. Vi måste utforska möjligheterna att träna, justera och konfigurera modeller i storleksordningar mellan 7B och 70B, och vi behöver hjälpas åt. Svenska må vara överrepresenterat givet vår storlek, men vi är fortfarande ett pyttespråk i de stora språkmodellerna. Det vi har är många personer med intresse och ofta tillräckliga kunskaper för att vilja utforska detta område, men som idag inte har vare sig tid, tillgång till hårdvara eller stöd för att verkligen kunna utforska AI-teknikens möjligheter.

Spretigt inlägg, jag vet. I mitt huvud finns en röd tråd här, från alla de behov som jag ser bland lärare, elever och andra personer i skolan, till bristen på tillgång till tekniska lösningar att arbeta med, till att jag själv och personer omkring mig längtar efter att få möjlighet att arbeta fram bättre tekniska lösningar, men där tid och/eller tekniska förutsättningar ofta saknas (brister i hårdvara kan till viss del kompenseras med mer tid, men båda skulle behövas).

Anyway – nu när läsåret går mot sitt slut så hoppas jag ha lite mer sinnesro att skriva mer här. Bland annat ska jag försöka skriva ett mer ingående inlägg om den där studien om undervisning om AI nämnd ovan, och en reflektion och sammanfattning om hur jag arbetat med AI i programmeringsundervisning under läsåret.