”The year was 2081, and everybody was finally equal. They weren’t only equal before God and the law. They were equal every which way. Nobody was smarter than anybody else. Nobody was better looking than anybody else. Nobody was stronger or quicker than anybody else.”

Idag kom jag att tänka på Kurt Vonneguts novell från 1961, Harrison Bergeron. Har ni läst den? Det är en berättelse om en framtid där varje varje naturlig fördel – styrka, utseende, intelligens – regleras av staten med olika typer av handikapp, så att ingen individ ska ha en fördel gentemot andra individer. Det är en extremt överdriven framtidsdystopi som lyfter riskerna med ett alltför stort fokus på att alla ska ha samma förutsättningar.

Om vi tittar på vårt samhälle idag, är det knappast någon risk att vi på individnivå hamnar i den verklighet som Vonnegut porträtterar. Vi har kompensatoriska funktioner i samhället som ska agera utjämnande för att ge de individer som växer upp utan socioekonomiska fördelar bättre chanser, men de fungerar anmärkningsvärt dåligt.

Men det var ett annat plan som fick mig att tänka på Harrison Bergeron, nämligen det handikappande av offentlig verksamhet som vårt samhälle ägnar sig åt. I jämlikhetens namn har politiker skapat system som systematiskt handikappar offentlig verksamhet för att inte riskera att de konkurrerar med det privata, till den grad att det nu faktiskt skadar det näringsliv som man ville skydda.

Ta till exempel KTHs flytt från Kista och Södertälje, motiverat av att hyrorna till det statliga bolaget Akademiska hus blivit så pass höga att man inte längre har råd att bedriva verksamheten – detta trots att det statliga fastighetsbolaget går med enorma vinster och inte på något sätt behöver ta de hyrorna. Men de är av lagstiftning skyldiga att ta hyror i en nivå som inte riskerar att konkurrera med det privata. För att inte konkurrera med näringslivet drar vi därför undan den viktigaste institutionen för utbildning av tekniker från två av de områden där de främsta näringslivsaktörerna för tekniker befinner sig.

Postnords paketleveranssektion får inte använda sig av den fördelen de har naturligt av att de delar ut post och därmed har tillgång till portkoder för att komma in i byggnader, och därmed får vi medborgare en sämre service för att det statliga bolaget medvetet handikappas för sin naturliga fördel, för att privata aktörer inte ska få en nackdel.

Men det är inte alla fördelar som är problematiska, tydligen.

I en skola jag arbeta på tidigare hade vi under ett flertal år undantag från den centrala IT-upphandlingen, och gjorde i stället våra egna. Detta ledde dels till klagomål från andra kommunala skolor, som ansåg att vi hade en konkurrensfördel av att slippa den centrala upphandlingen. De hade visserligen rätt i sak – det var en tydlig konkurrensfördel – men vi kontrade med att de också hade en konkurrensfördel genom att vara centralt placerade. Vi kan inte radera ALLA fördelar.

Efter några år ansågs den centrala upphandlingen ”tillräckligt bra” för att även uppfylla vår skolas behov, och vi fick gå in i den centrala upphandlingen, vilket ledde till 30% ökning i IT-kostnader och sämre teknik.

Ett annat exempel: En skola behövde en teknisk lösning. Inte en stor grej, utan en som gick att lösa på under en timmes arbete med en löpande kostnad i storleksordningen att det skulle kosta mer att försöka räkna ut den än att bara köra på. Men att lösa det inom kommunen ansågs bryta mot lagen om upphandling, och därför kunde inte den framtagna lösningen användas. I stället tog det månader, många fler timmar arbetstid och en betydande kostnad att lösa.

En till: I Stockholm finns ett system, utvecklat inom staden och fullt fungerande, för en del av det som kallas Skolplattformen. Det är fullt dugligt och på många sätt bättre än den upphandlade version som kostar massor och har krånglat en hel del. Men vi får tydligen inte använda det, ty det skulle snedvrida konkurrensen.

Det finns så många fler exempel i stort och smått. Vi handikappar gång på gång på gång det offentliga i rädslan att offentliga aktörer på något litet sätt kanske skulle kunna ha den minsta lilla fördel gentemot det privata, men i denna strävan skadar vi i förlängningen inte bara det offentliga – vi skadar även näringslivet och våra medborgare.

För några månader sedan satt jag och lyssnade på presentationer i AI-sammanhang, och hörde någon yttra ”Vi får hoppas att teknikbranschen löser det här åt oss”, och det gjorde mig lätt förtvivlad. I sammanhanget handlade detta om att lärare måste få tillgång till AI för att börja testa, laborera, lära sig och förstå tekniken som många av deras elever sitter med. Det är ett problem som rent tekniskt är väldigt enkelt att lösa – en dags arbete för att få upp en enkel sandlådemiljö som hanterar inloggning lokalt och därmed inte behöver bråka med GDPR.

Problemet är att vi har handikappat våra offentliga institutioner så länge att det nu finns en djupt rotad inlärd hjälplöshet att vi varken KAN eller FÅR göra någonting alls själva, trots att kompetensen finns inom organisationen. I stället för att det offentliga är en kompetent partner i samverkan med näringslivet, är vi en passiv konsument vars kompetens måste hämmas.

Så har vi byggt ett samhälle där det offentliga tyngs av artificiella handikapp. Och som George, Harrisons pappa, har vi intalat oss själva att det är så här det måste vara.